1932Finland-utdrag

Uppsala Riddarpojkar reser till Finland sommaren 1932
- deltar 9-18 juli i Finska KFUMs Scoutförbunds nationalläger på ön Kaupinsaari. i Saimen (utdrag, rev.)

Det var en måndag - närmare angivet den 4 juli 1932. På Uppsala station stod en 25 man stark grupp av Uppsala Riddarpojkar klädda i korta byxor med till sprängningsgränsen stoppade ryggsäckar bredvid sig. Mammor och pappor och systrar och kusiner och fastrar och mostrar och halva den övriga släkten med stod runt omkring beredda att rycka fram näsdukarna och börja vifta, så snart stinsen vinkade med sin trissförsedda käpp.
Avskedets minut närmade sig - sakta men säkert - och för sista gången förmanade mammorna sina telningar att omsorgsfullt akta sig för snuva, ej redan den första dagen föräta sig på glace och framför allt ej springa vilse varken på Helsingfors gator eller i Finlands urskogar. Konduktören ropade: "Tag plats!", pojkarna hoppade ombord, stinsen vinkade, näsdukarna viftade, tåget pustade och gled sakta ut från stationen. Det stora äventyret hade börjat, Nu voro vi äntligen på väg till Finland. - -
Det var en stekhet dag och värmen glödgade plåtbitarna på vår skramlande tredjeklassvagn, som förde oss genom rök och damm till Stockholm och den väntande finlandsbåten.
När hemstaden hade krupit ned bakom horisonten, fingo vi litet vilsammare och kunde börja svettas i lugn och ro och inrätta oss så bekvämt som möjligt. De mer energiska, som värmen eller sotröken ännu ej tagit kol på, satte in pengar i lägerbanken, lyfte ett eller två lock, slog sönder termosflaskor och hade för övrigt ogement trevligt .
Utan tvivel nådde vi i alla fall kungliga huvudstaden, det finnes det många vittnen på, och senare på kvällen efter att några timmar ha strövat omkring i staden embarkerade truppen ombord på s/s Nordstjärnan.
Det var snyftningar och stora plaskande tårar på Skeppsbron, men nu voro / vi härdade och vana - - . Allrahelst som tårarna ej gällde oss. Vi kom i väg i alla fall, - - .
När så mörkret sänkte sig till en sommarljum natt, och den ytersta spetsen av fören var fullsmetad av pojkar, som var och en kände sig som friboren kapten på denna skuta, vars bog där djupt nere krossade de svarta, blanka hemligheterna till vitt fräsande skum, och då fyrarna läto sina strålknippen dansa fram över vattenytan, och bojarna förtroligt blinkade om gemensamma hemligheter, då grep naturens starka stämning med ett järnband om våra sinnen.
När den sista kobben uppslukats av mörkret, kastade vi oss ut för stegarna till vårt luxuösa sovrum längst ned bland spanten, och där sovo vi / den snarkande oskuldens ljuva sömn, ända tills någon rapporterade, att vi voro inne i Åbo skärgård.
Sedan vi omsorgsfullt knackat huvudet i varje mötande järnbalk, döko vi upp mitt i det intensiva solljus, som strålade över finska kobbar och skär. Det här skulle alltså vara utlandet. Inte för att det såg så utländskt ut precis, men det var intressant ändå.

Turku.
Det började dyka upp enstaka sommarvillor här och var, och långt i fjärran lyste något vitt. Där fanns Åbo. - - och sedan kom staden oss till mötes med sina förtrupper av olje- och bensincisterner, kolupplag och lastbryggor ooh små putrande utombordare. Och vi lade till vid en lång, låg kaj, där svenska, norska, danska och finska flaggor smällde över ett solbelyst tullhus. Ett festligt mottagande, synd bara att det inte var för vår skuld. Staden Åbo uppträdde som / kongresstad just då, detaljhandlarkongress förresten, därav flaggståten.
Redan länge hade vi stått uppradade efter relingen med vårt både pick och pack i handen, och vår iver att få trampa Finlands mark hör till den allra ivrigaste som presterats i den vägen. Och så ställde vi om klockorna. Vi fingo vrida fram dem en hel timma, för att full rättvisa skulle ske den finska tidtagningen. Det var det Sandels hade glömt, när han åt den berömda lunchen på Pardala stadshotell, och den ryska klockan var ett.
- - Snart stodo vi i alla fall där nere och fingo skaka näve med de finska pojkarna, som skulle bli / våra följeslagare och språkrör ända till lägret på Kaupinsaari. Bertel kunde tala svenska ganska bra och honom kommo vi också att utnyttja på det mest hänsynslösa sätt så ofta vi ville ha någonting sagt. Men Jockes - kunskaper begränsade sig till början till franska, varför det var betydligt svårare att komma åt honom med något förtroendeuppdrag. Dessa pojkar ägnade nu den närmaste tiden helt och hållet åt att uppfylla alla våra önskningar.
Vi passerade emellertid en minst sagt lindrig tullvisitation och släpptes efter en svettig promenad lösa på Åbo slott, en märklig byggnad, som grundades här vid Aura ås mynning redan under kristendomens första tid i Finland. Det var konung Birger Magnusson, som uppförde slottet. Då man alltid ansett Turun linna såsom varande Finlands nyckel, ha fejderna om detta fäste varit både intensiva och ofta förekommande. Men inte bara krigsoro och hårda år ha satt sin prägel på slottet och dess historia, utan även fester och glada tider ha vetat att med sin återglans lägga ett romantiskt skimmer över den gråvita borgen, där en gång / i tiden Hertig Johan och Katarina Jagelonica höllo ett lysande hov. En till ytterlighet energisk tolk jagade oss trappa upp och trappa ned i det museum, som är inrymt i de åldriga salarna, - - .
Museer kunna nog vara bra, men just nu, när solen stekte från en molnfri himmel och luften dallrade av tropisk hetta, var det egentligen endast två saker, som vi med välbehag kunde tänka på. Det ena var bad, och det andra var glace. Vi använde också omsorgsfullt varje tillfälle, som erbjöd sig, till ett regelbundet och systematiskt inmundigande av kolosala kvantiteter glace. En härlig portion kostade 4 öre, en dubbelt så stor 8 öre och en riktig jättetårta kax marka, vilket / betydde två mark d.v.s. 16 öre. Av Åbos många attraktioner var alltså glacen den obetingat förnämsta.
Hävderna förtälja, att vi samma dag lär ha intagit en enkel måltid på ett funkishotell, som gick under namn Hospits Betel. Ryktet lär även förmäla, att man efter vårt avtågande hittat en ensam oeh nedbruten servitris irrande omkring bland rester av söndertuggade stolsben och bordsskivor. - - Vi hade inte sett lagad mat sedan vi lämnade Uppsala. Redan tågresan till Stockholm hade skakat ned den föda, som vi en gång i tidernas morgon inmundigat. Sjöresan hade sugit den sista musten ur våra ben, och museivandringen tog det, som borde ha varit kvar. Vi åt inte - vi slukade maten - och vissheten att åbopojkarna bjödo på kalaset minskade sannerligen inte vår aptit. Betel hade söt mjölk, sur mjölk och svagdricka. Vi drucko i genomsnitt 7-8 glas pr. man. - - när / vi nästa gång kommo till Betel, var det på förhand bestämt, huru många glas vi fingo göra slut på. - -
Mätta och belåtna, fyrkantiga och fullstoppade, runda och trinda lämnade vi så Hotell Betel för att söka upp stadens N.M.K.Y. (K.F.U.M.), där vi skulle bo under vår Åbovistelse. - -
Följande dag, onsdagen den 5 juli, användes på bästa sätt under ett stillsamt kringflytande med en högst 6 knops motorbåt dels för att bese Nådendal och presidentens pampiga sommarbostad, Kultaranda, dels för att skaffa oss en färsk inblick i finsk matordning och i det sätt, varpå man sörjer för pojkar ute på Harvas. - - -
- - - Så kom bussen. En buss, som rymde mycket mindre än det den var avsedd för och en busschaufför , som med fullkomligt suveränt förakt för alla rummets dimensioner plockade in över 40 personer i lådan, som angavs rymma 18. Det var vår första känning av den finska badstun, och av den framåtanda, som behärskar de finska chaufförerna, - - - .
Hem kom vi i alla fall, och eftersom Turun Sanomat (Jockes tidning) hade beslutat utöka sin upplaga, läto vi efter ihärdiga påtryckningar avbilda oss i en face, varefter vi i något suddigt tillstånd inflöto med förklarande text - - på tidningens eleganta, första sida.

Tampere.
På torsdagen startade vi så, för att avverka järnvägssträckan Åbo - Tammerfors - Jyväskylä - Nyslott .
Nu skulle vi alltså på allvar börja utforska landet, och i denna fasta föresats rasslade vi / åstad i en liten näpen, fjäderlös vagn ut från Åbo i riktning mot Tammerfors. Det blev en varm och fruktansvärt dammig resa. - -
- - vi anlände till Tampere och befunno oss välkomna till en kraftig middag, och en efterföljande bussresa till den vittberömda åsen Kangasala, med den underbaraste utsikt, som tänkas kan - vart man vänder mötes ögat av sjöar med holmar och sund och längst i fjärran av blånande höjder i mäktiga och rytmiska linjer. Traktens många minnen från frihetskrigets dagar undgick ej heller att göra ett starkt intryck på oss, med den otaliga mängden av krigsgravars tysta vittnesbörd om krigets vansinne - - .

Savonlinna.
På natten började vår besvärligaste tågresa, och den varade till nästa dag fram på middagen. Den / gick från Tammerfors över Jyväskylä till Savonlinna. Vagnen skakade som ett tröskverk, och dammet silade sakta men omsorgsfullt ned i öga, öron, förnuft och alla sinnen. Ute på plattformen satt Jocke och Andersin och vakade.
Under hela resan tog tåget på de platser, som vi passerade, , upp skaror av scouter och vargungar. Till slut voro vi flera hundra scouter ombord på tåget.
I Jyväskylä väntade Bertils far på oss med dukat kaffe bord, och kl. 6 på morgonen blevo vi bjudna på kaffe.

Kaupinsaari.
Fram på dagen nådde vi så fram till Nyslott. Därifrån förde oss en båt ut till Kaupinsaari, och på fredag middag - - / en dag före lägrets öppnande, befunno vi oss sålunda vid vårt egentliga mål, ön Kaupinsaari i Saimen strax utanför Savonlinna, som på svenska heter Nyslott, och vi hade lagt en avsevärd sträcka land mellan oss och fädernesbygden. Detta faktum framträdde dock ej alls, om man enbart gav akt på naturens karaktär. Den lilla ön där vi bodde och fjärden med sina holmar hade lika gärna kunnat vara i vår egen mälarsjö.
På den obebodda ön lades de olika byalagen spridda från varandra. Detta var en utmärkt idé. På så sätt blev det hela nästan en samling småläger. Vi fingo oss anvisade en utmärkt plats på bergssluttningen ned mot sjön, och där slogo vi upp tält, stoppade madrasser och inrättade det så trevligt för oss som möjligt. Hungern, som ånyo gjorde sig märkbar, lugnades med en försvarlig portion ärtsoppa, och när kvällen kom och skymningen började breda sig över Saimens öar, kastade vi oss med verkligt välbehag i Morfei armar.
Följande dag, den 9 juli, var den stora öppningsdagen, och på kvällen hölls gemensamt lägerbål uppe på berget, varvid de olika trupperna / i tur och ordning fingo stiga upp och presentera sig: Turku, Jyväskylä, Kuopio, Kotka, Tampere, Helsinki, Viipori, Sortavala och alla möjliga underliga namn surrade kring öronen på oss, Av utlänningar fanns det egentligen bara vi svenskar och 6 st. danskar. Det kom en ungrare och några tyskar senare. Men så blevo vi också ordentligt bekikade och beskådade från alla håll och kanter, och allmänt undrade nog finnarna, vad vi voro för några killar. Allt som allt räknade nog lägret omkring 450 scouter.
Följande dag var söndag, och i lägret hölls gudstjänst. Senare blev det stor "lippujuhla" d.v.s. flaggfest. Suomen N.M.X.Y:n Partioliiton lipun vihkiminen. Finlands K.F.U.M:s Scoutförbunds flagga invigdes.
Måndagen, som bar det lockande namnet: "Hemmets och indianlekarnas dag", förflöt betydligt lugnare än man efter namnet att döma kunnat vänta. Hemmen blevo nog visserligen ihågkomna med åtskilliga brev eller kort, men indianlekarna torkade visst allmänt in.
Tisdagen var tävlingsdag, och svenskarna utmärkte sig redan från första början. I längdhopp sprängde Wilund, redan i sitt första hopp i väg så, att / finnarna hade all möda i världen att slutligen pressa sig förbi. En andra placering lade vi i alla fall beslag på, och det var ju vackert även det. - - Tävlingsprogrammet upptog även en "terräng"- eller "hinderlöpning", vilken delvis gick genom vatten. Här visade Torsan lejonklorna. Finnarna hade vid det här laget nog redan en viss respekt för den svenska truppens idrottsduglighet, sedan Wilund nästan gjort bort hela högen, men Torsan såg ganska ofarlig ut bland de övriga hajarna. Annat fingo de dock se. Torsan kom in som klar etta och fullbordade loppet på lägrets bästa tid. - -

Onsdagen den 13 ägnades åt en uttlykt till Punkaharju-åsen. Att beskriva dess skönhet så, att läsaren får ett intryck av naturen, är omöjligt. Punkaharju måste ses. Finland brukar kallas de tusen sjöarnas land, och det finns åtminstone trakt av Finland, som utan tvekan gör rätt för detta namn, och det är trakten omkring Saimen. Men Saimens vackraste plats lär just Punkaharju / vara. Flera mil lång, sträcker sig åsen genom sjön, klädd med reslig barrskog och omgiven med tusen uddar, näs och vikar. Vi gingo efter åsen om aftonen, när skymningen höll på att breda sig över näjden. "I skyn sam molnet silvervitt, men skymning låg där nedan." Hemfärden företogo vi sedan kring holmar och näs, under en purpurfärgad himmel och över ett djupblått vatten.
Följande dag skulle det i lägret bli "ett möte mellan olika folkslag och tider", som lägerprogrammet upplyste. Det blev det även. Viborgarna förde med sig till lägret en hel klädeskammare från ett museum, och skrudade sig i historiska och färgglada kläder. Men de andra kårerna lågo inte långt efter. Danskarna togo Andersens sagor och "Kejsarens nya kläder" till hjälp. Svenskarna förvandlades helt hastigt till vikingar och uppträdde till och med på arenan med ett "skådespel".
På fredán blev hela truppen hämtad till fast landet och bjuden att bada badstu. Vi hoppade in i badstun bruna och mörka i synen och solbrända trodde vi !!!! - men kommo ut med bakåtslickat hår och snövit hud. Bättre tvättade hade inte truppen /
varit någon gång under de sista 26 åren. På kvällen blev sedan "Ukko" bortrövad under ett förfärligt liv.

Olofsborg.
Kaupinsaari, där vi nu bodde i något mer än en veckas tid, ligger på omkring en km. avstånd från det gamla Olofsborg, som syns tvärs över sjön. Lördagen den 16 gjorde vi för första gången resan dit över genom de kraftiga virvlar och strömmar, som omgiva slottet. Vi snurrade gladeligt ett par varv med våra lätta båtar, men med några präktiga blåsor i händerna såsom tribut åt sjöguden, kunde vi efter en stunds hårt arbete landstiga vid borgens fot .
Och därmed hade vi också tagit ett jättesteg tillbaka i tiden, och vi befunno oss i en miljö från det femtonde århundradet .
På denna klippa, mitt i den strida ström, som för de nordliga stråtarnas vatten ned till Saima, grundlade nämligen år 1475 Herr Erik Axelsson Tott detta Olofsborg till gränsens försvar mot ryssarnas infall . Ryssland låg då endast ett ömkligt litet stenkast från borgens största torn, och vilda gränsstrider rasade så gott som ständigt i trakten . Varje liten båtlast sten till murarnas / byggande / måste eskorteras av stridbara svenska och finländska knektar, och det kan väl med fog sägas, att "en hand bar murslev, och svärd bar en" .
Sedermera flyttades ju gränsen långt bort till Ladogas strand, och till stor del därigenom har borgen förskonats från att enbart bli ett sönderskjutet gravkummel över blodiga fejders offer. Nu reser den sina mäktiga torn mot himlen, och bjuder med sina väldiga stenmassor ett säkert skydd för de gamla krigare och hjältar, som ännu visa sig för den enslige vandraren någon stormig natt, då trasiga molnflikar jaga förbi den bleka månen, som vakar över Olofsborgs hemlighet.
Vi stodo själva i fantasin en afton på den trånga borggården och hörde hårda bultanden på porten eka i valven och dovt rulla sin väg upp genom gångar och språng. Och en av vakterna stiger fram ur stugan i valvet och sticker sin stora nyckel i låset och drager bommen från. Två uttröttade ryttare leda in sina hästar, och hovarna slå gnistor i stenarna och giva eko mot väggarna i den halvmörka, fuktiga gången. Runt gården stå lång rader med ryttare, och där är gny och vapenskrammel. I tornen ränna knektar upp och ned med underrättelser från vaktposter och befallningar från knekthövitsmannen / och genom luckorna i golvet hissas sten och järn skrot upp till slangorna. Från klocktornet dånar larmklockan förkunnande för alla traktens goda savolaksbor, att nu är det hög tid att söka skydd inom borgens murar, och gården fylles undan för undan med upprörda män och gråtande kvinnor. Många kunna berätta om brända gårdar och misshandlade hustrur och döttrar eller levande stekta män eller söner, ty ryssar och tartarer härjar i Savolaks. - - -
Det var lördagen, och så kom söndagen med gudstjänst i Nyslotts kyrka och parad genom staden och senare på kvällen stor folkfest på Olofsborg. - -
Måndagen var vår sista dag på Kaupinsaari. Under den bröto vi vårt läger, sade "Farväl och Välkommen till Sverige" ingen vet hur många gånger. Sedan reste vi till Nyslott och övernattade i en skolsal.
Klockan 6 på morgonen äntrade vi ånyo tåget och kommo efter ett smögås- och jordgubbsätande uppehåll i Eilisenvara vid 1-tiden fram till Sortavala, en liten stad med övervägande trähus i byggnadsväg. Detta var den yttersta utposten mot öster i Karjala, - Karelen. Det var onekligen med en viss spänning, som vi vandrade fram genom staden, ty nu visste vi, att vi voro Ryssland nära och att vi snart skulle få mycket av rysk kultur alldeles inpå oss.
- - - säkert är, att det vilade en synnerligen tryckt stämning över staden . Det fingo vi också belägg på sedermera, då en av stadens mera framstående män höll ett litet tal för oss. Han berättade om den oro, som behärskar Sortavalas folk. En oro som han sade härledde sig från den omedelbart överhängande krigsfaran från öster. Man visste icke om man i dag vågade starta ett affärsföretag eller bygga ett hus, ty i morgon kunde allt vara raserat och förstört av fiendehand. Det var situationen i Sortavala.

Valamo.
Staden Sortavala är utgångspunkten för trafiken på Valamo, och redan i hamnen fingo vi en försmak av den ryska klosterkulturen. Besättningen på vår båt utgjordes av munkar i den traditionella men fantasilösa dräkten: svarta fotsida rockar med en tätt kring halsen åtsittande krage, ett svart läderskärp hårt åtstramat kring magen och en svart mössa på huvudet. Dessutom buro de svarta stövlar och hade långt, smutsigt hår och skägg. De här gubbarna sågo fullkomligt sjövilda ut, och den religiösa gestaltning, som en inre självövervinnelse borde skänka, den snarast lyste med / sin frånvaro. De kunde då precis lika gärna ha varit sjörövare som heliga munkar, Men som ett pittoreskt inslag i landskapsbilden gjord de sig onekligen bra.
Båten var full av folk, som ämnade sig till klostret: dels militärer tillhörande garnisonen på ön, och dels bekännare av den grekisk ortodoxa läran, som ämnade sig till den stora kyrkofesten, som skulle börja denna dags afton. Det märktes att något särskilt var i görningen. Troende pilgrimmer på vallfart, och särskilt ett litet antal nunnor gåvo en högtidlig prägel åt båtresan. De fromma kvinnorna sutto där bleka och lugna, försjunkna i drömmar om den välsignelse, som skulle komma dem till del, genom deras vallfart till det heliga klostret.
Så kom dimman och tog bort all utsikten för oss, och med sin våta svepning jagade den oss in i hytter och salonger. Under oupphörliga sirensignaler plöjde vi oss en väg mellan öar och grund, och när ett par timmar gått och en frisk vind började blåsa var det med en känsla av befrielse som vi sågo dimbankarna ge vika. Vi stodo framme på fören och spejade åt det håll, där vårt mål skulle vara beläget, då solen som genom ett trollslag bröt fram / mellan molnen, och en ståtlig syn mötte vårt tjusta öga. Där mitt i solglansen låg Valamo kloster i all sin prakt. Dess himmelsblå och gyllengula kupolers virrvarr lyste och
glimmade som en kaskad av ädla stenar över de tallskogsröda stammarna.
En lång vit byggnad blev synlig på höjden, och ovanför den reste sig klosterkyrkan. Flera kraftigt tilltagna stenhus, alla med massor av fönster likt stora hotell, lågo runt omkring. En liten paviljong alldeles nere vid ångbåtsleden sades tillhöra en eremit, och där satt också en munk och tittade, men vinka det ville han inte. Annars var det väl en trevlig plats att bo på för en eremit; så där alldeles i ångbåtsrännan.
En lustig brygga med sex stycken manshöga ut skurna träfigurer inne i en dunkel vik hann knappt att fängsla vår uppmärksamhet, förrän vi gledo in till den egentliga tilläggsplatsen. Där rådde en livlig verksamhet, och munkar skyndade hit och dit i sina fladdrande kläder, och det hela verkade synnerligen världsligt forcerat. En forkarl i munkdräkt tog hand om våra saker, och vi fingo börja vår vandring på egen hand, förbi kapell och vykortsaffärer, genom doftande jasmin upp till /
vårt logi för natten, ett fyra våningars f.d. kloster, som blivit apterat till hotell, och som på vardera sidan av sina långa karbol- och lysoldoftande gångar hade massor av små rum till olika prislägen, allt efter var och ens smak och ställning på den världsliga rangskalan. Eftersom vi med avseende på ekonomin stodo mycket lågt just då, till och med i vårt eget anseende, så fingo vi vara glada över de rum för sex personer, som till 20 öre stycket upplätos åt oss.
Då magens krav började göra sig allt mera påmint, läto vi genom vår rysstalande följeslagare hälsa de värda bröderna, att vi önskade intaga en splendidare middag i den stil, som plägades bröder emellan ute på Valamo. Efter en till ytterlighet utdragen och tjattrig palaver lyckades vår talesman till sist utverka tillåtelse därtill, och när tiden var inne avåts den mest exklusiva måltid, som kommit innanför våra läppar sedan tidernas morgon; gammal sur kvass, gammal f.d. grönsakssoppa och salt bovetegröt utan mjölk plus en skiva tjockt, svart och surt bröd. Allt intaget på ett av århundradens soppor och buljonger brunfärgat och polerat bord och med en munkhovmästare i bakgrunden, som verkade vara en rutinerad kanibalkock med stadgat anseende för/ sadistiska utsvävningar. Så nog var det aptitligt. Frånsett att vid varje ansats till ett förkrymt skratt, en gammal helgdens vårdarinna med ett minst av allt änglalikt utseende störtade fram för att påminna om att i denna matsal - så överfylld av gamla helgonbilder tryckta på målad plåt - borde man veta bättre än att skratta.
Genom en ihärdig viljekoncentration kommo vi lyckligt igenom middagsmålet, och kunde begiva oss till klostrets restaurang, där vi i en betydligt trevligare omgivning förtärde ravintolans specialitet, biffstek med lök.
Härunder hade tiden framskridit tillräckligt långt för att motivera ett besök i kyrkan, dit vi anlände omkring kl. 8 på kvällen.
Templets oerhörda klockor och klockspel hade redan för länge sedan kallat klostermedlemmarna och öns befolkning till gudstjänst, då vi trädde in i vestibulen. Det fordrades åtskillig kraft för att få upp den tunga dörren, men sedan hamnade vi direkt i en värld, så fjärran från vår materiella och nyktra tillvaro som gärna tänkas kan.
En frän stickande lukt slog emot oss, och vi / skådade rakt in i en av dammigt mörker uppfylld krypta. Till en början måste man nöja sig med att lyssna, och innan ögonen ännu hade hunnit vänja ig vid mörkret, kunde vi ej annat än koncentrera all vår spända uppmärksamhet på sången, som steg och sjönk i valven. Det var en mäktig fyrstämmig sång, som väckte murarnas andeväsen och kom dem att sjunga med, entonigt och klagande. Så kunde man urskilja ljusen framme vid altaret, de höga smala ljusen, som spredo den skarpa lukten, och kom sångarna att hosta. Och nu sågo vi också mot altarets ljusa bakgrund
raden av sjungande munkar bilda en sakta svajande silhuett, och våra ögon började vänja sig och läto oss se altartavlornas prakt och alla madonnor och helgonbilder runt väggarna. Innan vi ännu hade hunnit fatta omgivningens verklighetshalt, upplöstes sångarskaran, och den tätnande röken drev nu fram över ett tomt och sakta upplyst stengolv. - - en präst kom ut ur en dörr uppe i altaret. Han / bar en lång pergamentsrulle och ett ljus i handen, och han skred med fladdrande mantel mitt ut på
stengolvet, gjorde ett par konstnärligt sirliga bugningar till helgonens ära och vände sig så mot altaret och började med världens mest entoniga röst läsa upp, vad som var skrivet. - - nu öppnades dörrar i fonden och in strömmade munkar i långa rader.
Nu började körsången igen med ett evinnerligt upprepande av ett par tre ord, och vitklädda präster kommo in bärande vigvattenskar och ljus, och processionerna kommo och gingo i ett. Man tände ljus vid ett altare och gick över till den andra sidan i kyrkan och tände ett annat ljus med det första o.s.v. - -
Det hade hunnit bliva mörkt ute, och inne i kyrkan bestod belysningen endast av fladdrande ljuslågor, varför också alla världens spöken och andar tycktes dansa omkring bland skuggor och likbleka dagrar uppe under taket.
Det var den undre delen av kyrkan, och sedan gingo vi upp i den övre. Att ge någon föreställning om dennas prakt är sannerligen svårt. Men om man tänker sig ett sagoslott ur "Tusen och en natt" och omskapar det i en litet kyrklig prägel och häller däröver massor av guld och silver och ädla stenar, då kan man få en liten bild av prakten. Högt uppifrån öste ljuset ned genom kupolens fönster (på natten!?), gled utför granna målningar och kastades mot silver- och guldtavlor, där det slogs sönder till små gnistrande flingor, som sakta dallrande regnade ned över krusifixens ädelstenar och pärlor, och som slutligen lade sig till ro såsom en svag reflex på golvets mosaik.
Under natten företogo vi sedan en motorbåtstur och efter att ha färdats över månbelysta / sjöar och genom trånga sund fram till den andra änden av ögruppen, där andra tempel höjde sina kupoler över trädens kronor.
Följande dag togo vi farväl av Valamo och reste tillbaka till Sortavala, hälsade på stadens scoutkårer - - .

Imatra.
Nog var det på sitt sätt imponerande, men - - man frågade efter, var det stora fallet låg någonstans. Den moderna turisttrafiken och kraftuttagningen ur forsen har gjort sitt till att minska ställets tjuskraft på den, som önskar se ett mäktigt natursceneri utan att behöva känna sig jagad av folk, som har till yrke att klå utländska turister på pengar. Men platsen var vacker och hotellet - i synnerhet dess vind - rekommendera vi / på det bästa, ty man sover gott vid bruset av vattenfallet .
Torsdagen den 21 juli gingo vi igenom Imatras kraftverk (det var första gången en så ungdomlig trupp fick gå igenom detta) och fortsatte så småningom till Viborg, där vi stannade två dagar. Här togo viborgscouterna emot oss i samlad trupp med musikkår, och sedan vi avsmakat deras kaffe, beskådade vi deras stad, utsiktstorn och hamn.

Viipori.
Dagen därpå försökte vi dela vårt intresse lika mellan en millitärparad och Viborgs slott. Den så kallade viborgska smällen hörde vi dock intet av. Vi åkte båt ut i skärgården och badade, och när vi uthungrade kommo hem igen, gav staden själv stor middag för oss. En synnerligen kraftfull och amerikaniserad stadschef hälsade oss välkomna, och vi kände oss verkligen som medelpunkten för hela världens blickar. Vi åto oss lindrigt sagt halvdöda av mat och mådde utmärkt.

Helsinki.
På lördagen reste vi från det gästfria Viborg över Lathi och kommo så, småningom fram till / Helsingfors, där en gammal bekant tog emot oss. Det var "Olle" och Finlands Svenska Scoutförbund.
På kvällen voro vi samlade i deras lokaler i en timmerstuga, som de byggt upp inne i ett av rummen. Natten tillbringade vi i en gymnastikssal.

Sveaborg.
På söndag förmiddagen gingo vi igenom det nybyggda riksdagshuset och sedan togo vi båten ut till Sveaborg, som förresten heter Finlandsborg numera, Suomenlinna. Och där sprang vi och trasslade mellan vallgravarna, så att vi knappt höllo på att hitta ut. - -
Efter att ha ätit middag på Sveaborg fort satte vi i motorbåt till pojkkollonin "Solhäll". / Det var ett underbart ställe ute i havsbandet. Ehuru Olympiaden ännu ej hade börjat, funno vi oss föranlåtna att inleda den olympiska segerraden med en ärlig viktoria i fotboll.
Följande morgon fortsatte vi till Åbo, där "Ukko" tog emot oss med finsk badstu.
Ifrån Åbo sade vi farväl åt våra kamrater i Finland och med tungt hjärta sågo vi alla våra vänner försvinna. Det kan dröja många, många år innan vi ses igen, och det troligaste är nog, att det aldrig sker. - -
Dock skola vi alltid minnas denna vår Finlandsresa med längtan i sinnet. Sent skola vi glömma den välvilja med vilken vi blevo mottagna, och hava vi icke förr kunnat det, så veta vi nu, sedan vi själva upplevat det, / att scoutlagen verkligen talar sanning, när den säger :
Att en scout är god kamrat och vän med varje annan scout, vilken nation eller samhällsklass denne än må tillhöra .

REDAKTION. Redaktör Talande Tandén (T.T.) ,1:e redaktionssekreterare Jöns Jönsson Jöns ,
2:e redaktionssekreterare Scgich-Chokk-Schimch , 3:e redaktionssekreterare August Alexander Andersson ,
Redaktionsvaktmästare Bió Biògrafinó , Redaktionsutkastare Sam
Redaktionsspringpojkar : Redaktions-Kalle Kalle Pettersson , Tryckfels-Nisse Pettersson .

scan-oc-read o redigerat 2002-12-27 / cern
Retur föregående sida