Fest den 21 april 2010
Ett upprop når under vintern 2009-2010 tack vare alla den nya tidens budkavlar många gamla scouter.
Med tio Riddarflickor  är vi nästan 80 personer, som samlas i Uppsala . Mer än 40 fortsätter till Lurbo i aprilregn.
Elden i öppna spisen, spel på nyckelharpa av Sture Hogmark och kvällsvard lagad av Birgitta Nyman möter oss .
 
Historiska bilder (länk senare)



Sångblad Sv.N

Bilder från Festen   CJ.H

Musik och Sång i Lurbo  Ro utan årar   Oh Clementine

Scoutandakt, Lurbo 2010-04-21 vid URP:s 100-årsjubileum. G. W-n
- - -
När jag tänker bakåt på vad jag fått genom scoutrörelsen, handlar det inledningsvis mycket enkelt om respekt och vördnad för det skapade, att inte skräpa ner där andra måste plocka upp efter oss, att respektera givna regler – som t ex att inte springa över nysådda åkrar hur viktig tävlingen än var. Idag skulle vi väl tala om scouter som miljövänner, naturvänner, goda förvaltare – även om de begreppen liksom inte svävade i luften på vår tid…En god utmaning idag skulle kunna formuleras som att vi har till uppgift att i bästa mening vara en nästa, en medmänniska för allt det skapade som vi har runt omkring oss – och där vi själva är en del av just denna skapelse! En grundbult i den inriktningen var fostran till kamratskap…


Ett annat perspektiv på det som vi har fått tror jag handlar om ett grundläggande ideal att ställa upp, göra tjänst: Alltså det som kallades för scoutens, dagliga goda gärning. Hur mycket man än kunde raljera med scouten som ledde en pensionär över gatan, så var det en poäng att ta tillfället i akt att på olika sätt kunna vara en medmänniska för sin nästa. Att i henne inte se en nummernästa, eller könästa utan en som har behov av mig som medmänniska på ett eller annat sätt… Där den visionen blir levande ut mot vårt samhälle i form av närhet och omtanke skulle det som vi idag kallar civilsamhället stärkas på ett rent mänskligt sätt.


Vår nästa – alltså den som närmast kommer i min väg – är och förblir ett honnörsord. När Kurt Lehsman på sin tid ledde oss i Jägarna, avbröt han en lägereld där en av patrullerna hade spelat en liten sketch om en förståndshandikappad som hade frågat vad en man med en kärra gödsel var på väg – svaret blev ”till jordgubbarna” – ”jaha, vi brukar få vispgrädde till våra”. Oskyldigt kan det tyckas – men vi fick oss till livs en ”predikan” om det alldeles orimliga som låg i att driva med en som drabbats av handikapp. Varje människa skulle respekteras fullt ut för det hon var. Det som tog tag i oss var att det just var Kurt som sade detta – själv invandrad från ett Tyskland som under nazismen hade förgripit sig på så många utslagna, mindre värda människor!


Vid en större scoutsamling i Uppsala – kanske var det vid en S:t Georgsdag 23/4 – talade dåvarande ärkebiskopen Erling Eidem på temat ”Alltid redo – aldrig färdig”. Det var ett elegant sätt att säga att det ju aldrig kan finnas någon nu-är-det-nog-gräns för den goda gärningen. På sitt sätt kom han tillbaka till det temat, när han som pensionär skulle begrava Dag Hammarsköld hösten 1961; han använde sig då av Anders Frostenssons psalm ”Öster, väster, norr och söder, korsets armar överskygga. Alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga. Då vi bröders bördor bära, med och för varandra lida är oss Kristus åter nära, vandrar osedd vid vår sida”. Den goda internationalismen bär och håller i vår tid – och behövs ju mer än någonsin.


Eftersom det internationellt gränslösa är ett av scoutrörelsens kännetecken och därtill en modell för de olika folkens och staternas samlevnad är det i efterhand överraskande hur oreflekterat vi en gång i tiden kunde tala om Sverige och fosterlandet. I scoutbönen, som vi ju i regel använde som avslutning, bad vi om hjälp att bl a kunna ”hedra Sverige, mor och far” – rätt i sig, men ändå problematiskt med hänvisning till det framväxande mångkulturella, breda samhälle som idag förhoppningsvis alltmer är vårt.


Kort sagt, det som vi tog emot en gång som ett slags påverkan och kamratfostran: Att på alla plan vara en nästa, en medmänniska för dem – och det – som kommer i vår väg. Det var en lärdom då, som jag är övertygad om har full bärkraft för oss också idag, när våra år har blivit ganska många.
______________

Retur föregående sida
2010-06-12 , 06-23 / cern